Biblioteket

Silvermåne. Bidrag från T1

1.
Caspian såg ut över det dystra landskapet. Allt var sig likt. Dessutom vore det underligt om en gran eller två hade flyttat på sig sen igår. Han log svagt. Trots djupa skogar och hemlighetsfulla väsen och vargars ylande var det ingen trevlig plats, enligt alla andra. De stora granarnas toppar sträckte sig högt mot himlen och skymde det mesta av solen. När det var som ljusast var allt ett dunkel. Han suckade litet när han tänkte på de andra djur som fanns i skogen. De flesta så vackra, men farliga. Snöpantrar, isugglor, vargarna, naturligtvis, och enhörningar. Självklart var det bara en sägen. Påhitt, trodde han själv. Han var trots allt 19, snart 20, och han trodde inte på sagor. Men en sak förundrade honom, om nu vissa trodde att de fanns, varför skulle de välja en plats som Mohoroskogen? Han ruskade på huvudet åt tanken. Han visste att de inte fanns. En krigare kom fram till honom, ljudlöst.
”Står du här nu igen?” frågade han med djup röst.
Caspian brydde sig inte om att svara för en gångs skull. Han fortsatte envist se ut över skogen.
”Jaså, den är på det humöret.”
Ilsket vände sig Caspian mot krigaren.
”Jag är faktiskt en person!” fräste han.
Krigaren lyfte ett ögonbryn och såg förvånad ut. ”Nähä?”
Caspians ögon blev till smala springor. ”Till skillnad från dig! En lus!” Med ens visste han att han stigit över sin gräns.
Han hann inte heller reagera för att värja sig mot slaget som landade på han kind. Slaget var hårt och välriktat och fick honom ur balans. Han föll hårt. Envist bet han ihop käkarna mot smärtan och lyckades kravla sig upp. Krigaren vände sin nu kalla blick mot ynglingen. ”Tig, pojk.” Caspian försökte räta på sig och vinna sin heder åter.
”Du vet inte vad du talar om. Om det är någon som är en lus så är det du. Du behandlas så som du förtjänar. Varken mer eller mindre.” Ett pliktskyldigt förlåt gnagde i hans bakhuvud, men han ville inte. Han var så trött på att bli behandlad som ett barn. Han var ung men tillräckligt gammal för att klara sig själv. Någon gång skulle han ge sig av. Inte än, bara när tiden var inne.
När denna tanke var tillräckligt väl insvetsad begav han sig ner för den ostadiga trappan till stora salen. Det osade av varm mat och ölen försvann lika snabbt som den ställdes fram. Caspian var inte hungrig så han stegade förbi alla borden och gick ut på den snötäckta borggården. Han böjde sig smidigt ner, tog en handfull snö och kramade den. Prövande kastade han den mot ett träd. Miss.
Han gjorde om proceduren igen och lyckades träffa. Ett segerrop lyckades undslippa honom. Då hörde han dem. Vargarna som ylade mot den klotrunda månen. Han gillade vargarna, deras mystiska stämning och ylanden. Han mindes en gång då han varit mindre. Det hade varit den kallaste av vintrar. Vargarna var galna av hunger och lyckades ta sig igenom porten. Som den lille pojke han varit, undrade varför alla hade helt plötsligt sprang ut med ett vapen i högsta hugg. Han hade följt efter dem och kikat ut genom dörrspringan. Det var fasansfullt. Han såg hur vargarna angrep männen, och de i sin tur högg ner vargarna. När det hela var över låg det döda och uppsprättade vargkroppar överallt. Snön färgades äckligt röd och han mindes att han hade spytt. Han var helt lamslagen. Han hade sätt hur de högg ihjäl djuren, han hade hört deras vrål och han hade sett hur deras liv hade runnit ut i snön. En tår föll ner på hans kind. Irriterat strök han bort den. Bara några djur, intalade han sig själv.
Men han kunde inte släppa det så lätt, det visste han. I ett försök att skaka bort det hemska minnet sprang han mot stallet. Andedräkten stod som en dimma runt honom. När han kom in i stallet betraktade han raderna med de ståtliga springarna. Sedan kom spiltorna med grisar, getter och höns. Men längst in i stallet stod en ensam ponny som hängde med huvudet. Det var Samri. Den ponny han lärt sig rida på. Han gick in i spiltan och gav Samri en kram. Den buffade honom tillgivet i sidan efter godis.
”Tyvärr, Samri.” sade han till ponnyn. Egentligen var han väl inte så vacker. Han var hög, hade långa ben och ett personligt kantigt huvud. Men Caspian älskade ponnyn. Han bästa vän. Långsamt sjönk han ner i halmen, drog manteln omkring sig och somnade.

Slagen haglade över honom och fienden lät honom inte vila en sekund. Han bet ihop tänderna i frustration. Egentligen ville han bara sätta sig ner på marken och gråta ut sin trötthet. Men han visste att han inte kunde göra det. Om han gjorde det skulle han bli föraktad. Han kunde inte föreställa sig ett liv som tedde sig sådant. Han kunde endast parera. Motståndaren var Darion, svärdets enväldige mästare. Utan svärd var han rättfram, ärlig och vänlig. Men med svärdet i sin hand och en elev framför sig var han skoningslös men rättvis. Darion upptäckte genast att han hade tankarna på annat håll och smällde till honom med bredsidan.
”Nog nu. Gå och ät, vila en timme och kom sedan tillbaka.”
Caspian nickade trött. ”Ja, mäster.”
Han gjorde hastigt rent svärdet, lade det tillbaka i skidan och hängde in det i förrådsbyggnaden. Sedan visste han inte riktigt vad som hände. Han trodde att han gick in i rätt dörr, men han hade istället hamnat i biblioteket. För ett ögonblick grabbade nyfikenheten tag i honom men åt det ruskade han bestämt åt huvudet. Han fick inte på några villkor vara här…men å andra sidan, han måste inte lyda dem jämt. Han skulle ju ändå fly inom kort. Så han började tyst gå mellan raderna av hyllor som rymde tusen och åter tusen böcker. Alla var olika.
”Det var synd att du tänker sådana tankar, min unge vän.”
Saegler vände sig hastigt om och spärrade upp ögonen.
Mannen som stod framför honom bar en mörkröd klädnad i sammet. Huvudet var smalt och bestämt. Han hade inget hår på huvudet, bara ett pipskägg som slutade minst två handsbredder från hakan.
”Vem är du?” flämtade han, fortfarande förvånad och en aning förvirrad.
Mannen log sarkastiskt. ”Frågan är vem du är.”
Caspian tittade på mannen. Plötsligt fann han sig fjättrad av dennes blick, den var iskall. Kylan spred sig ut i blodet på honom, ut till alla lemmar och det kändes som om han frös till is. Smärtan i huvudet var outhärdlig. Han föll till det dammiga golvet, knappt förmögen att andas. Kylan försvann plötsligt. Han kände sig yr och illamående. ”Du följer med mig.”

Om och om igen slog trollmästern honom. Ut från händerna kom
långa tentakler av is som slog honom. Plötsligt stod en stor svart drake framför honom. Den sprutade eld mot honom och vevade med vingarna för att svepa ner honom i eldvattnet. Han flög och kände hur han landade-
-i en säng. En dröm, det var bara en dröm. Han öppnade ögonen
och bländades av lyktans ljus. Han satte sig upp och såg sig omkring. Han var inte i förläggningen. Mannen som han träffat i biblioteket satt på en stol.
”Så du har vaknat. Hungrig?” Han reste sig upp och bar fram en bricka. ”Ät så skall jag tala och du skall lyssna.”
Caspian gjorde som han sade.
”Du är en mycket speciell pojke, Caspian. Ämnad för något. Det är viktigt, så du skall inte slösa bort livet ditt här. Jag ska personligen ta hand om din utbildning. ”Caspian kom att tänka på sin dröm.
”Ja, precis, dina drömmar sviker dig inte.”
Caspian ryckte till som han fått ett slag.
”Hur vet du det?!”
”Lugna dig. Det är inte för intet jag är trollmäster, pojk.”
Pojken stirrade smått hatiskt på honom. ”Låt bli mina tankar och drömmar!” fräste han.

Weoquel steg in i Ardens rum.
”Har du..” började Arden. ”Men se Weoquel! Kom in!”
”En av era kommer att fly snart.”
”Vad?! Vi måste göra något!” Arden såg ut att fundera en stund.
”Jag vet vad vi skall göra!” utropade han högt och begav sig iväg.
Då hade han löst det. Äntligen kunde han förgöra den loppbitna samlingen som fanns i borgen.

Arden sprang in i Salen och hoppade upp på ett bord och äskade tystnad. ”Mina vänner! Vi har en förrädare i borgen som just nu håller på att fly! Han kommer att röja vår fristad om vi inte agerar kvickt! En yngling med svart hår och grå ögon är det! För Mordava!” skrek han och drog sitt svärd. Krigarna hurrade. Ett tumult utbröt när man började springa mot öppningen medan man drog sina svärd. När Salen var tömd slog han sig ner och drack ur ett ölstop och såg sig omkring. En man var kvar. Han kunde inte se mannens ansikte så han gick närmare.
”Förstår du vad du har gjort, Arden?” Rösten var tyst men kall som is. ”Förstår du, din idiot?”
Äntligen fick Arden luft. ”Kallade du mig just idiot?” frågade han irriterat. Mannen reste sig.
”Du förstår tydligen inte vad du har gjort, du girige man.”
Han drog av sig huvan. ”Darion!”
”Du ville ha ett enat Mordava, men nu kommer drömmarna att krossas, Arden. Mordava kommer att splittras.”

2.
Skogen var mörk som den djupaste tjärn. Endast några få stjärnor kunde skymtas mellan grantopparna. I en snöig dunge stod en svart häst och krafsade i snön efter mat. En ung man satt lutad mot ett träd med knäna uppdragna och en tjock skogsgrön mantel omkring sig. Inte långt därifrån låg ett smalt svärd i sin skida. Plötsligt ryckte han till som på signal och drog åt sig svärdet. Någonting stämde inte. Han måste fortsätta nu.
Han spände på sig svärdet och satt upp. Han sporrade stoet i galopp och de flög genom den mörka skogen. Tystnaden slets plötsligt sönder av fruktansvärda morranden. Han kastade en hastig blick bakåt och såg hur två enorma vita vargar följde efter honom och stoet. De sprang med stora språng och var svart ikapp honom. Caspian manade stoet att springa fortare, men det var inte nödvändigt. Hon sprang fortare än hon någonsin gjort. Helt plötsligt snubblade hästen och Saegler for ur sadeln och kände hur han for in i ett träd och medvetandet gled ifrån honom.
Han låg där i några timmar och vaknade av en skrämmande ljud. Stoet hade fallit och brutit nacken och vargarna festade på kroppen. Men det var verkligen inga vanliga vargar. De var minst sju tvärhänder höga och hade lysande röda ögon. Frostvargar. Den onde trollmästern Ferengals tjänare under Magiska Vinter Krigen. Han försökte räta upp sig och svärdet skramlade och vargarna reagerade ögonblickligen. De morrade dovt och närmade sig. Caspian drog fram sin kniv och kastade den mot dem ena vargens huvud. Den tog i läppen på besten och den vrålade till. Han lyckades klumpigt få upp det smala svärdet och svepte det framför sig. Bestarna ryggade tillbaka något men fortsatte sedan mot honom. Plötsligt tog den ena ett språng och bet tag i hans handled. Caspian vrålade, plötsligt stärkt, och högg den i halsen som fick den ylande släppa taget. Den andra anföll och han tappade svärdet. De tumlade ner för en slänt och vargen sökte hans strupe med sina vassa tänder. Caspian sparkade den i magen och rullade undan, under en buske. Hans händer sökte på den kalla marken efter något att skydda sig med. Han fick tag i en stenskärva och väntade. Vargen hade rest sig och gick morrande mot busken. Den hoppade plötsligt och Caspian slank undan och hoppade på vargen bakifrån och högg vilt med stenskärvan. Blod började sippra fram ur huggen han tillfogat den. Vargen kastade sig av och an och morrade vildsint. Den försökte hugga tag i Caspian mantel och slita ner honom. Tillslut högg Caspian vargen i halsen och den gav upp ett gurglande läte och föll tung på sidan. Caspian fortsatte att hugga på den halvdöda vargen. Han kunde inte förmå sig att sluta. Allt hat strömmade ut mot den döda kroppen. När hans krafter var slut satte han sig ner på marken och började gråta. Här var han. Mitt ute i skogen bland vargar, snöpantrar och andra djur och ingen kunde trösta honom. Först funderade han på att skära halsen av sig. Då hade det inte varit någon mening med att fly och döda vakterna vid muren. Och vargarna. Han kravlade upp för slänten och fann sitt svärd. Han rev loss en bit ur den söndriga tunikan och började göra rent svärdet. Nu skulle han gå en bit och sedan sova. Han drog på sig ringbrynjan och spände på sig svärdet. Dolken sattes tillbaka i stövelskaftet och han tog maten ur sadelpåsarna och la den i sin läderpung. Sedan började han kämpa sig ut ur skogen. Han gick i dagar tyckte han, men när han försökte urskilja himlen såg han att den fortfarande var ljus, om inte ljusare. Tillslut såg han slutet av skogen och början på de farliga Ödemarkerna. Han fann en stor gran och satte sig att sova.

Dimma. Dis. Han försökta öppna ögonen. Det gick nästan. En eld sprakade. Brann det? Då måste han här ifrån. Han försökte resa sig men en osynlig hand tryckte tillbaka honom. Det gick inte. Han vände huvudet mot elden och såg en suddig gestalt. Den sade något till honom som han inte förstod. Gestalten kom närmare och han såg att det var en man. En ung man. Alv?
Saegler tvekade. Alverna bodde i Mithoriens skogar, de gav väl sig inte av där ifrån? Nej, han tog nog miste. Mannen sa något igen.
”Vatten.” fick han fram. Mannen lät något rinna ner i halsen på honom. Inte vatten, något beskt. Örter.
”Mot feber.” sade mannen på allmänspråket. Saegler stönade och lyckades med mannens hjälp sätta sig upp.
”Vem är du?”
Blicken blev skarpare. Gudars, han var verkligen lik en alv!
Mannen såg på honom med klar blick. ”Lethril.” sade han.
”Mer behöver du inte veta, människa.” Lethril gick fram till elden och stoppade något varmt i hans hand. Han började tugga på det. Det var det godaste han ätit! Kött. Och aldrig hade det smakat bättre. Han kände hur magen skrek efter mer. Han lyfte handen och såg till sin förvåning att den var väl omlindad och ren. Då mindes han striden med vargarna. Minnet sade att de levde.
”Gudars! Var är mitt svärd? De lever..” Lethril avbröt honom.
”Nej, människa, de lever inte. Bestarna är döda.” Han lade på mer ved på elden.
”Det var ett grundligt jobb du gjort.” lade han till, en smula ödmjukt.
Caspian sjönk ihop och fortsatte att tugga på köttbiten han fått.
”Är de döda?” frågade han tvivlande.
”Ja.” svarade han irriterat. ”Vill du se kropparna?”
Caspian ruskade på huvudet så att daggen i hans lockiga hår flög. ”Dåså. Ta dig lite mer mat.”
Han kröp fram till elden och tog emot ett stycke bröd som smakade kanel.
”Hur hittade du mig?” Lethril såg ut att fundera.
”Jag hörde striden och tog mig dit. Du klarade dig riktigt bra, främling.” Caspian tittade storögt på Lethril.
”Så du menar att du stod och såg på?”
”Javisst. Människors göranden och låtanden intresserar mig inte.”
”Du säger människa:”
”Ja, är det inte vad du är?”
”Jo, men du själv?”
”Alv.” sade han.
Caspian mumlade något som fick Lethril att skratta.
”På så sätt.”
”Men vad gör du här?”
Alven tittade på honom med sina klara ljusa ögon.
”Ser mig omkring.”
”Här?” Caspian lät tvivlande och Lethril nickade.
”Kommer du från Methorien?”
Alven svarade inte och de fortsatte att äta under tystnad. Lethril reste sig upp.
”Vi sover nu. När du vaknar är jag borta och du minns mig inte.”
”Varför?”
”Därför:”
”Jag förstår inte. Vart skall du? Öster ut?”
Alven suckade. ”Ja.”
”Lethril, låt mig följa dig!” bad han.
Han skakade på huvudet. ”Du är stark, du klarar dig, så länge du har hoppet uppe.”
Caspian reste sig upp. ”Jag ber dig! Jag skall skydda dig med mitt liv och med min död om så behövs! Jag klarar mig inte! Jag är jagad, ingen mat, ingen häst, utmärglad…”
”Nej. Du kan inte. Jag skall hem.”
Caspian suckade. ”Då är jag dödsdömd.”

”Tro mig, du kommer inte att dö.”
”Du har fel, men jag får ta mig samman de dagar jag har kvar.”
Alvens ögon smalnade. ”Ta dig samman!? Du bara vältrar dig i självömkan för att du inte har någon som kan ta hand om dig.”
Caspian kröp ihop.
”Skam över dig, människa. Samma svaghet! Jag ger mig av nu.”
Caspian genomfors av en längtan att gråta. Gudars vad ömklig han var! Han reste sig upp. ”Må du förlåta mig, Lethril.”
Lethril tvekade med ryggen mot pojken. Han kanske inte hade den svaghet som människor hade. Han kände att det var något annorlunda med honom. Han snurrade runt.
”Det gör jag och må du bli min färdkamrat.”
Caspian såg upp. ”Må gudarna tacka dig, alv!”
Lethril log. ”Det behövs inte, människa , och inte skall du behöva ge ditt svärd för mig.”
”Caspian, säg Caspian.”
”Caspian..” upprepade alven långsamt.

Solen gick upp och spred ett gyllene skimmer över världen. Täta dungar av träd fångade upp gryningsljuset i ryggen men hängav sig åt skuggan på andra sidan. Lethril böjde sig ner för att undersöka marken. Det gula gräset böjde sig för vinden och han drog fingrarna längs kanten på en fördjupning i marken. Han reste sig upp och vände sig mot Caspian. ”Vi måste nå Dellims gamla vakttorn så snart som möjligt. Gromlerna har upptäckt oss.”
”Gromler? Så här nära skogen?”
Han nickade bistert. ”De har redan börjat.”
Han pekade på spåret. ”Här vill de få oss att tro att de gått i nordöstlig riktning, men i själv verket är de bakom oss. Var på din vakt.” Caspian nickade sammanbitet och lade handen på svärdhjaltet. De gick tills solen stod högt på himlen och åt av köttet som Lethril hade och gick sedan vidare. Efter några timmar stannade alven plötsligt. ”De kommer.” var det enda han sade. Han drog en pil och lade an den och började sedan springa. Caspian tog upp sin tillförlitliga dolk ur stövelskaftet och började springa. På avstånd hörds några förskräckliga skrin som fick blodet att frysa till is. För ett ögonblick såg han framåt i fjärran och hoppades att vakttornet skulle dyka upp men förgäves. Allt han såg vad Ödemarkerna med sina enstaka dungar med träd som sträckta sig flera fjädringsväg framåt. Nu var gromlernas skrin ännu tydligare och han kastade en blick bakåt och –
stannade. Det var så vackra! Han hörde en sjungande röst i sitt inre. ”Nej!” skrek någon men ett mörker började falla över honom. Rösten blev allt starkare men något bröt dess melodi. En vackrare röst ekade i hans inre och ridån över hans ögon gick upp. Framför honom stod alven och han började dra med honom. Det gick långsamt men tillslut vaknade Caspian upp. ”Dra ditt svärd.” Caspian gjorde som han sade. ”Försök att träffa ögon eller nacke. Är du osäker så låt bli.” Gromlerna hade omringat dem och deras röda pälsar glänste i solskenet som började mattas. Lethril sköt en pil och träffade i ögat och gromlen föll prydligt på sidan. Plötsligt lyfte de kattliknande djuren på huvudet och sprang i väg.
Lethril såg åt alla håll. ”Fort!” De började springa mot en närliggande dunge. Caspian såg på Lethril när de tagit skydd i buskarna och den outtalade frågan hängde i luften.
”Jag vet inte.” Lethril vände bort den klara blicken. ”Men en skugga växer i mitt sinne.” Caspian tog ett djupt andetag. ”Den kommer.” De höll spänt andan Lethril lade an en ny pil och kikade genom det täta lövverket.
För ett ögonblick såg han förbryllad ut. ”Den försvann.” Alven reste sig upp. ”Bara sådär. Den var ju så nära, jag kunde känna den.” Han lyssnade. ”Vänta..” Han riktade bågen uppåt och skulle just släppa den när något som liknade en jättelik svans svepte vapnen ur händerna på honom och drog upp Lethril i trädet.
”Lethril!” Inte ett ljud hördes, bara vindens viskningar och susningar i trädens kronor. Han snurrade runt i ovisshet. Han stoppade tillbaka sin kniv och dolk för att ta upp den ypperliga bågen och kogret med pilar. Han spände tveksamt på sig det och lade an en av de smala, raka pilarna och hoppades att Lethril skulle förlåta honom. ”Lethril!” ropade han igen men åter igen hördes inget svar. Caspian irrade omkring med blicken och spände bågen. Vågade han? Tänk om han träffade alven?
Jag skulle inte göra det, om jag vore du.
Caspian siktade på måfå. ”Kom fram!” Ett porlande skratt hördes. Det ekade genom hans huvud.
Du kan träffa din vackra vän till alv, människa.
Caspian tyckte att rösten kom från alla håll och en ilska började pyra. ”Kom fram din ömkliga…!”
Längre hann han inte.
Kom…lockade rösten.
Han tog ett osäkert steg framåt.
Såja…kom…
Caspian tvärstannade. ”Nej!” sade han högt. ”Lethril!”
Som du vill. Rösten var vass av besvikelse. Svansen sköt ner och drog med sig Caspian, som förgäves försökte dra sig undan. Upp for han och grenar slog emot honom och han kände hur blod började sippra ut från en reva i pannan. Vapnena tog ifrån honom och han trycktes mot något hårt. Han kände hur något slingrade sig runt hans handleder och stövlar och band honom hårt. När Caspian öppnade ögonen stod en kvinna framför honom, endast klädd i ett vitt höftskynke. Bakom henne piskade den svarta svansen irriterat. Han hade svårt att ta ögonen från den bara överkroppen men blundade. Hon skrattade.

”Du valde själv.” spann hon. Han hörde hur hon släntrade iväg och vågade öppna ögonen. Hon hade sträckt ut sig på en till synes bekväm bädd av stora gröna löv. Det var som en stor sal, som mest liknade en bur. Mängder av rankor och grenar var flätade till ett komplicerat mönster som välvde sig uppåt. Från burtaket hänge små vita blommor som lyste med en svag glöd. Marken var täckt med små röda löv som liknade hjärtan. Plötsligt fångade en gestalt hans blick. ”Lethril.” sade han.
Alven lyfte på huvudet och såg på honom med den klara, ljusa blicken. Ansiktet var oberört men han kunde se en anstrykning av vrede i hans blick. Hållningen var rak även om rankorna, som band även honom, var hårt spända för att tillomintetgöra alla försök att fly. Han fortsatte att de på Caspian tills han såg bort. Gudars! Vad hade han gjort? Kvinnan hade rest sig och gått fram till Lethril. Svansen smekte hans ansikte och bröst. Den tog sig runt hans midja och kvinnan stod tätt intill honom. Lethril såg henne rakt i ögonen och Caspian kunde urskilja att hon log.
”Inte visa en sådan min, vackre alv. Det klär dig inte.”
Lethril svarade inte utan fortsatte att de på henne med uttryckslös min. Hennes smala händer började leka med knäppningen på den kortärmade läderjackan. Efter en stund föll den till marken. Fingrarna vandrade över de svarta handledsskydden i läder och började vira av dem. Händerna kröp innan för tunikan och han hörde hur hon pratade mjukt på alviska med honom. Lethril svarade något som dröp av illvilja och vrede som fick henne att morra och svansen piska irriterat. Hon vände om och började skrida mot Caspian. Hon sade något han inte förstod. ”Du är ju människa…” Caspian stirrade henne stint i ögonen. Hon skrattade åter igen. ”Så…charmigt.”
Hon lade ett par mjuka händer på hans huvud.
”Shasta heter jag.” Plötsligt började skräckscenarion rulla upp i hans huvud.
Vakterna han dödat högg i honom och åt hans hjärta och lungor. Frostvargarna ylade åt hans vanmakt och drack hans blod. En svart drake sprutade eld på honom och slängde sedan bort honom som en trasdocka. Piskor ven över hans rygg och blodet rann. Plötsligt stod en blond kvinna framför honom. Hon log och sade: min son…min son, kom älskade… Hon fortsatte att le och han gick fram till henne. Dö!! Död du är och dö du skall!!! Caspian försökte dra sig undan men hon kastade en kniv i hans hjärta.
Det var kallt och han darrade och flämtade. Tårar av is rann ner för hans kinder och Shasta log mot honom. ”Människor är svaga.”
Plötsligt föll han och landade på något mjukt. När han vågade öppna ögonen låg han i en skålformad grop och Shasta stod framför honom, utan en tråd på kroppen. Rankorna kring armar och ben var borta, men han förmådde inte resa sig. Hon hukade sig och började krypa emot honom. Hon satte sig på hans mage och drog av honom tunikan. Caspian försökte sätta sig upp, men hon tryckte tillbaka honom med ett finger. Hon log och smekte hans bara bröst och rev honom med sina vassa naglar. Han skrek. Smärtan skar som en kniv genom bröstet.
”Smärta..” viskade hon.
När Caspian vaknade låg han fullt påklädd i skålen av löv. Lethril stod lutad mot en av kanterna. Caspian lyckades sätta sig upp. En vind drog förbi och rufsade hans svarta lockar. Han reste sig ostadigt upp och han kände hur Lethrils blickar följde honom. Han ville säga något. Vad hade hon gjort, den onda kvinnan?!
Han rös. ”Nej!” skrek han. ”Bort, bort!” Han snurrade runt tills han föll på knä. Någon lade ett par händer på hans axlar.
”Res dig.” sade alven. Och det gjorde han. Caspian tog tag i Lethrils underarmar och såg in i de klara ögonen. ”Förlåt. Må gudarna och du straffa mig så som jag förtjänar.”
Alven ruskade långsamt på huvudet. ”Må dina och mina gudar straffa henne.” Lethril lade en hand på Caspians axlar.
”Må så ske.”
Ett tunt osynligt band av själslig kraft letade sig ut genom deras hjärtan och flätades samman. Ett band som aldrig skulle brista. De såg på varandra en lång stund. ”Låt oss gå.”
Alven hoppade smidigt upp för kanten och sträckte ner handen mot Caspian. Med hans hjälp lyckades Caspian ta sig upp. Rankor kom farandes emot dem men Lethril började tala på alviska och rankorna föll bort.
”Ne ar na melda yesta et. Farota laume ohtakáro.”
De gick genom det upplysta lövverket och i mitten av bursalen låg deras vapen. Lethril tog sin båge och sitt koger. Han spände på sig kogret och just då ringde en varningsklocka i

Caspian började gå fortare. Hans svärd. Han hade längtat efter att få det i sin hand.
”Kom!” ropade han åt Caspian. Vad nu? Men han sade inte emot. Man kunde tydligt känna att det var något som inte stämde. De sprang mot öppningen och Lethril bara hoppade. Caspian tvärstannade. Han kunde väl inte bara hoppa? Jo, det skulle han nog. Och Caspian hoppade. Konstigt nog slog han inte emot några grenar utan föll bara och landade på den hårda marken. Han reste sig mödosamt upp. Var kunde han vara? Allt han kunde se var ett brunt, ogästvänligt landskap. Inte en dunge, bara enstaka gråa granar. Var fanns Lethril? Tanken var kuslig. Han såg honom inte. Han kunde ju inte klara sig utan honom. Caspian kände hur det dunkade i huvudet. Han trevade efter svärdet, bara för att svära. Det var kvar hos Shasta, den häxan.
”Atan.” Caspian snurrade runt och andades ut.
Lethril. ”Hur gör du?” Alven log svagt. ”Nu går vi. Solen går snart ner och vi måste finna ett bra skydd.”
”Visst.”
De gick tills solen började dala. Caspian märkte att alven gick en aning stelt, men han vågade inte fråga. De stannade vid några gamla ruiner och Caspian gjorde upp eld. Alven räckte fram något som liknade bröd. ”Eldamasta. Alvbröd.” Caspian tog emot det och började tugga. Skorpan var hård men inuti var det mjuk och smakade örter. De satt en stund och tittade på de dansande lågorna. Lethril tog fram något och kastade över det till Caspian. En lång kniv. Han drog ur kniven och betraktade den storögt.
”Lethril, inte kan jag…”
Alven nickade. ”Den är din.” De sade inget mer om saken. Lethril kröp ihop med sin alviska mantel omkring sig och somnade. Caspian vakade över honom med de flammande lågorna som enda sällskap. Även om våren var i antågande så var nätterna fortfarande kalla. Caspian värmde händerna över elden. När gryningen kom njöt han av solljuset innan han böjde sig fram för att väcka Lethril. Caspian kände sig inte trött så de gick vidare. När solen stod högt på himlen orkade Caspian inte mer. Lethril befallde honom att sova en stund. Han drömde hemska drömmar om att de slog Lethril. Sedan fick han göra det, skära ut hans hjärta och äta det. Han vaknade med ett ryck. Kallsvettig. Han låg tryckt mot en buske med en sten i handen som verkade vara på väg mot munnen. Caspian slängde äcklad ifrån sig. En skugga smög sig över honom. Alven hjälpte honom på fötter och de började gå igen. Under de timmar Caspian befunnit sig i drömmarnas land hade Lethril skjutit en hare och grillat den. Caspian åt under tiden som de gick. Gick han inte lite långsammare nu? Caspian började bli orolig. De sade inget. De var bara inriktade på vad som skulle kunna hända och att överleva. Även när solen gått ner fortsatte de att gå några timmar, men tillslut stannade de och åt resterna av haren.
Lethril tog första vakten. När han väckte honom på natten pekade han upp mot himlen. Ett par moln flyttade på sig och månen kom fram. Den lös som silver. ”Ser du. Silvermåne. Det är inget gott tecken.”

Solen lyste starkt på gestalten som vandrade öster ut. Han gick med huvudet nerböjt, som om någonting hade lagts på hans axlar. Ingen gjorde något försök at lyfta bort den, han hade lagt dit den själv sedan han börjat tänka dom där tankarna. Var fanns Lethril nu? Hade det hänt något?
Och i takt med att tankarna kom allt oftare, växte den underliga känslan i bakhuvudet. Det var något som inte var rätt. Han hade sett det. Alven hade gått stelt. Sovit mycket. Blek och trött. De senaste dagarna hade han varit på väg att vända om åtskilliga gånger. En vind drog förbi och fick honom att rysa. Handen for automatiskt ner till fästet på den alviska kniven. Handtaget va mjukt att hålla i. Gjort av parláinben. En bild dök upp i hans inre. Han såg en hjort framför sig. Pälsen var kolsvart och hornen snövita. Hela djuret glänste i tankens sol. Han kände ett styng av illvilja och vände om. Nu kunde inget stoppa honom nu. Så han började springa. Caspian sprang långt. Han sprang flera timmar i sträck och stannade ibland för att hämta andan. Han sov hela natten och började gå i gryningen. Han var för trött för att springa. Den hemska känslan hade spridit sig ut i blodet och pulserade runt i hans kropp. När natten kom började han springa igen. Den olyckliga silvermånen lyste över honom. Vid gryningen stannade han och såg sig omkring. Sedan föll han ihop. Stäppvargar ylade. Asfåglar svävade i skyn. Allt var ett suddigt töcken, en dimma. Dimman åkte ner i halsen på honom. Caspian vaknade och spottade och hostade ut sand. Solen hade passerat horisonten och skymningen började komma. Han gick ca en fjädringsväg och stannade vid en hög sten. Skuggan föll på honom. De var här de hade skilts åt. Han började gå. Han visste inte hur länge han hade gått. Han visste bara att han hade ett bestämt mål. Efter många timmar fångade hans blick något. En sten? Ju närmare han kom, desto osäkrare blev han. ”Gudars skymning!” Utropet var bara en hes kraxning. Han började springa. ” Lethril!” Han föll på knä vid den medvetslöse alven. Lethril låg på sidan med håret i ansiktet och armen över bröstet. Caspian lyfte försiktigt bort armen och hajade till. Läderjackan var öppen och tunikan var sönderriven. Mitt på bröstet hade han en reva, kanske en handsbredd bred. Blod hade runnit och torkat fast i tunikan. Vad hade hänt? Caspian knöt händerna i vanmakt och svor. Om han bara kommit lite tidigare. Hans händer trevade på den kalla halsen och kände efter pulsen. Han var nära att hoppa högt. Den pulserade svagt. Mörkret var tätare nu och man kunde tydligt höra vargarnas ylanden. Han lyfte upp alven på axeln och började långsamt gå. Men efter en stund insåg han att han inte skulle kunna gå särskilt långt. Caspian stannade och sparkade undan de största stenarna från marken. Han satte sig ner och lutade sig mot en buske. Han lyckades baxa ner alven från axeln och lade hans överkropp i sitt knä. Han lade en hand på alvens panna. Han var alldeles kall så han lade över honom sin egen gröna mantel. Natten blev kall och ensam. Han försökte hålla sig vaken, men han kom på sig med att somna en gång. När gryningen kom var han kall och fuktig. Han satte en stund i solen för att få upp värmen. Lethril verkade sova nu. Han andades jämnare. Caspian stack in en hand innanför manteln och kände efter. Jo, han var inte kall i alla fall. Tillslut begav han sig av. Magen kurrade och alven kändes skrämmande lätt. När han gått i några timmar skymtade han ett stort dammoln. Vad kunde det vara?
Caspian visste inte hur nära han kunde gå. Helt plötsligt lyckades han skymta en gestalt. Stäpphästar. Han andades ut. Han var tvungen att hålla sig i utkanten. Men det var för sent. Ledarhingsten hade redan sett honom och kom galopperandes. Caspian försökte gå åt mottsatt håll för att få djuret att förstå att han inte ute efter hans flock. Men det underliga var att hingsten galopperade med stora runda steg och öronen var spetsade framåt. Han hörde knappt hingstens steg. Den stannade framför honom och gick upp på bakbenen. Det var den vackraste häst han sett. Alldeles vit. Pälsen gnistrade som pärlemor i solen

”Vackra hingst.” sade han utan att veta varför. ”Låt mig få passera. Min vän är svårt sjuk.” Hingsten tittade på honom med sina svarta ögon.
Tearlach är ditt namn. Det var en viskning i hans huvud. Plötsligt knäböjde hingsten framför honom och bjöd honom att ordlöst sitta upp. Med alven framför sig, reste sig hingsten upp och dansade några steg åt sidan. Det var en fantastisk känsla.
”Sayle…” viskade han. ”Methorien sayle…” Hingsten for iväg. Caspian kände vinden i ansiktet och hur musklerna spelade under huden. Lethrils andning var svagare.
”Sayle, sayle!” bad han hingsten. Den gnäggade till och ökade farten. Öde Markerna flimrade förbi. Han visste inte hur långt de hade kvar, men han visste att de skulle klara det. Den vite hoppade över små bäckar och stenar. Inget kunde hindra dem. Ovädersmolnen hopade sig på himlen och började skymma solen. Blixtar ljungade över himlen och färgade den vit. Han tyckte sig höta gromlernas skrin. Alven drog några rosslande andetag. Caspian såg upp och hans ögon blev stora. Methoriens mäktiga skogar. Han förundrades över dess prakt. Men när hingsten skrittade över den välvda bron över Elras, ersattes undran av vaksamhet. Han kände sig….
Längre hann han inte tänka för än han hörde det välkända ljudet av bågsträngar som spändes. Hingsten stannade och han kände instinktivt att en pil var riktad mot hans hals. En alv tittade misstänksamt på honom. ”Eylani…” sade han.
Caspian svalde. ”Lethril.” sade han och tog av manteln av alven framför honom.
Alven sade något till de andra med pilbågar. Sedan tittade han på Caspian med Lethril framför sig. ”Savá!” De ledde honom genom skogen. Allt var så vackert. Caspian kände hur han blev dåsig. Nej! Han kunde inte somna nu!” Men mörkret kom.

Cailean steg in till sin far. Lunerian såg upp.
”Min bror har återvänt.” sade han på alviska. Fadern reste sig. ”Jag vet.”
”Men han kom inte ensam.” Fadern tittade lugnt på honom.
”En människa tog hit honom. Och min bror är sjuk.”
”Och människan tog hit honom. Hur?” Fadern lät inte förvånad.
Cailean berättade om hingsten. ”Den sade att pojkens namn skulle vara Tearlach.”
Lunerian vände sig om tog en bok från bordet. ”Tearlach. Må det bli. Det skall vara hans namn.” Cailean gick fram till fadern. Han var inte glad.
”Far, han är människa. Vad kan han ha gjort för att förtjäna det?”
”Cailean. Allt handlar inte om raser. Visst är människorna svaga, men du vet inte vad de förtjänar. Att leva eller dö? Att äras eller förnedras? Du kan inte döma dem.”
Cailean såg ut att fundera. ”Förtjänar han det?”
”Ja, det har han och kommer att göra.”

Ett Verk av Jina